När jag gick i grundskolan på 90-talet och i början av 2000-talet lärde vi oss att vi skulle vara tacksamma över att vi var födda i välfärdsstaten Finland. Det sades at det var en lottovinst att födas i Finland och jag tror ingen av oss ungar ifrågasatte det då. Under 2000-talets början, pratades det också mycket om hur dåliga alla ”lamans” nedskärningar var för oss och hur mycket vi påverkats av det. Jag förstod det inte då, jag hörde ju till de lyckligt lottade familjerna som inte påverkades allt för hårt och det är först nu, ungefär 15 år senare, som jag mer och mer börjar ifrågasätta om vi faktiskt kan tala om en lottovinst. Är det en lottovinst att födas i Finland idag?
Visst man kan argumentera att vi finländare, oberoende av samhällsklass, det långt bättre än medeltalet av världens befolkning men jag ser det inte som en orsak för att inte tala om problemen vi faktiskt har. Ja för faktum är att vårt välfärdssamhälle har problem!
Det känns som det inte går en dag utan att medierna rapporterar om samarbetsförhandlingar eller uppsägningar. Staten och kommunerna är inte bättre, sparivern går på högvarv där också.
Det har aldrig funnits så mycket pengar som nu, ändå finns inga pengar, vi måste spara, effektivera och spara ännu mer.
I veckan tog svenska YLEs program Spotlight upp problemet med fattigdom i Finland och vad som händer med dem som hamnar ”utanför systemet”. Fattigdom är ett känsligt ämne i dagens Finland, man vill inte gärna tro att ”vanliga” människor står i några brödköer eller är hemlösa. Vi vill tro att vi lever i ett välfärdssamhälle där det bara är alkisar och sprutnarkomaner som är så hopplösa fall så de hamnar sova på parkbänkar. Ändå blir hemlöshet och brödköer en verklighet för allt fler finländare! Det här strider ju egentligen mot grundlagens nittonde paragraf. Hur kunde det bli så här?
”Det delas ut mat 1,7 miljoner gånger årligen, berättar doktoranden Maria Ohisalo från Östra Finlands universitet. 30 000 personer besöker brödköerna varje vecka.”
Tröskeln för att ställa sig i en brödkö är nog för majoriteten av befolkningen otroligt hög. Ändå står det omkring 30 000 finländare i brödköer runt om i landet, varje vecka! Dessutom menar Ohisalo att det till stor del är pensionärer. Min erfarenhet är att de är en befolkningsgrupp vars tröskel att söka hjälp är synnerligen hög och som dessutom är ekonomiskt noggrannare än senare generationer. Har vårt välfärdssamhälle faktiskt redan krackelerat så här mycket? I december kommer det att publiceras en undersökning baserad på 3500 personliga intervjuer, jag hoppas verkligen att den lyfts fram och att den kan ge oss en fingervisning om vad samhället måste göra för att täppa till hålen i samhällets skyddsnät.
Det är alltså inte staten eller kommunerna som upprätthåller denna brödkö-verksamhet. Det är frivilliga organisationer. Sammanlagt runt 400 olika aktörer som på frivillig basis och med tiggda resurser sköter det här ytterst viktiga arbetet. Är det här framtiden för de som har det sämst i samhället? Skall de förlita sig på allmosor från de mer välbärgade?
Personligen är jag ytterst tudelad till denna form av samhällelig välgörenhet, ett bra exempel är den stora insamlingskampanjen till det nya barnsjukhuset i Helsingfors. Å ena sidan är det visserligen trevligt, hoppfullt och rörande att se privata människors och företags givmildhet och engagemang. Men å andra sidan kan jag inte blunda för de där mörka molnen som tornar upp sig bakom hela kampanjen. Är inte ett bygge av ett nytt sjukhus någonting som skall skötas av staten och välfärdssamhället? Är det inte just därför vi betalar skatt? Är inte detta väldigt amerikanskt? Jag är inte ensam med mina farhågor.
”Diskussionen om filantropi, alltså välgörenhet, kommer att växa sig större i det här landet, delvis på grund av satsningen på barnsjukhuset i Helsingfors” säger Christian Wentzel, verksamhetsledare för Stationens barn, till YLE.
Jouko Karjalainen, forskare vid THL, säger någonting väldigt viktigt och tänkvärt i Spotlight. Nämligen att det är medelklassen som är viktig för samhällets stabilitet. De fattiga klarar inte av att göra tillräckligt med motstånd och eliten klarar sig alltid, det är alltså medelklassen som är stommen i samhället. Nu är den hotad och försvagas dag för dag.
Man kan inte leva över sina tillgångar, det är till och med omöjligt i längden för en stat, men var och en måste börja ställa sig frågan vad vårt välfärdssamhälle är värt. Kan man tänka sig bidra mer till den gemensamma välfärden, då främst i form av höjda skatter, eller prioriterar vi den egna konsumtionen mer? Sover man fortsättningsvis gott om natten då väggen pryds av en dyr platt-TV och senaste Iphonen fungerar som väckarklocka tillika som grannen tvingas sova ute på en parkbänk?
Vill vi ge våra barn och barnbarn samma lottovinst som vi själva föddes med?
Erica Helin
