Veckans bloggtur råkade tillfalla mig såhär direkt efter valet och jag känner mig ju nödgad att analysera och fundera över valresultatet och bearbeta den besvikelse som faktiskt följde för den politiska vänsterfalangen. Kan man säga att folket röstat fel i en demokrati eller är vi nödgade att ransaka oss själva och fundera över vad ”de andra” har som inte vi har? Nåja, jag tycker faktiskt att folk har röstat fel men att socialdemokraterna inte heller har lyckats nå ut till folket på det sätt som dagens samhälle kräver.
Jag vågar också påstå att Rinne har fel när han under valkvällen säger till svenska YLE att partiet redan är förnyat och att vi bara måste förmedla vårt budskap till väljarna på ett bättre sätt. Med den attityden väntar nog inga revolutionerande siffror 2019, tyvärr.
En förnyelse sker inte över en natt och att vända ett gammalt regalskepp som SDP tar tid, men jag tror att förnyelsen vilar i att hittar tillbaka till de ideologiska rötterna tillika som vi vågar ta mer plats i den offentliga debatten.
Så vem fick rösterna i detta val? En snabb analys visar att det är ett enormt framgångskoncept att komma med ogenomtänkta, kontroversiella och till och med idiotiska uttalanden. Syns man så finns man och då får man röster oberoende kapaciteten mellan örona. Okej, jag generaliserar men tydligheten behövs.
Som exempel talade man i finlandssvensk media om en ”Calle”-effekt med syfte på Carl Haglund, som med sitt försvarsuttalande sådär passligt inför valet. Visst, inte politiskt snyggt, men det väckte debatt och han fick synlighet. 21363 röster fick han, mycket tyder på att uttalandena hjälpte till att öka antalet.
Även om Kristdemokraterna i det stora hela gick bakåt fick Päivi Räsänen 7547röster. Tanten som kommit med både det ena och det andra uttalandet direkt från medeltiden. Ideologiska uttalanden igen, ser ni sambandet redan?
Stubb, politikens Ken-docka. En ungdomlig 47åring med solbränna och en välregiserad (påläst?) retorik. Det är hans ”grej”, hans varumärke, det fungerar bra i media och det går hem hos väljarna, i alla fall hos 27003 röstberättigade.
29441 röster gick till Soini. Pondusmage, god talare och klok nog att inte tidigare ha axla regeringsansvar, det skulle ta luften ur Sannfinländarna. Vågar han sig på ansvaret denna mandatperiod eller fortsätter han sitta bekvämt i oppositionssoffan och dela ut efterkloka kommentarer. Han har hur som också en förmåga att säga mer än vad han gör.
Sipilä är egentligen den enda av partiordförandena som jag personligen inte blir klok på. 30733 röster talar sitt tydliga språk, han är populär. Varför kan inte jag svara på, han är för mig ett märkligt fenomen som uppfattas som folkligt trots att han är miljonär. Här kan jag tyvärr inte sätta fingret på framgångssagan.
I denna skara blir Rinne en klok men trött gammal farbror utan egen nisch. Visst kloka uttalanden från en fadersfigur känns kanske tryggt, men det slår inte igenom. 12096 röster, nästan hälften mindre än Stubb, Soini och Haglund i samma valkrets. Han hade mer glöd i början och var populär när han vågade vara lite mer tydligt ideologisk i sin politik. Jag anser att som frontfigur och partiordförande hör det till hans uppgift att komma med uttalanden som väcker folk och fastnar hos dem. Han skall staka ut den ideologiska linjen och vifta lite med det röda skynket framför den borgerliga näsan.
Skall vi vara tydliga i vårt budskap behöver vi tjata om samma sak, upprepa vår ideologiska linje och våga slappna av lite och tala om annat än strukturreformer och stimulanspaket. Glöm nu och då kavajen hemma i garderoben och tala om vardagens problem. Om hur fel byråkratin blivit när man besöker HVC och i luckan ber om att få boka en laboratorietid och man får till svar att måste ringa och beställa tid, till den person man står och talar med. Eller tala om hur fel det känns när mångmiljonärer betalar mindre dagisavgift än du själv. Dra alltså inte alltid upp SOTE eller stimulanspaket där uppe i partitoppen, många männsikor vill höra och tala om vardagliga saker som är enkla att greppa.
För att krydda samhällsdebatten lite efterlyser jag djärvare och mer ideologiska uttalanden. Må vara att man ibland balanserar på gränsen till kontroversiellt men om sådanna som Susanna Koski och Jussi Niinistö kan skapa en het debatt och ändå knipa ett riksdagsmandat skvallrar det kanske lite om att ideologiska uttalanden går hem i stugorna.
Och är det bara jag som har märkt att de andra partierna också ogenerat knycker politiska godbitar från vår ”politiska syltburk” och gör om dem till sina? Hur lyckas samlingspartiet lyfta fram sig själva som ett arbetsparti? Kanske dags att köra samma knep och armåga upp oss lite? Här är det nog dags att sluta vara så väldigt duktiga, pretansiösa och förlåtande, det är dags att visa framfötterna, vässa armbågarna och höja rösten. Det är tammef*n arbetarrörelsen som har byggt upp detta lands välfärdssamhälle, den vanliga, lilla människan behöver oss och det måste vi helt tydligt och klart påminna dem om!
Så vad skulle krydda upp samhällsdebatten? Någonting vardagligt som skulle vara ideologiskt och ge socialdemokraterna lite spaltutrymme i dagstidningarna? Alternativen är nog många men som exempel kräv gratis sjukvård på riktigt (utan poliklinikavgifter, övernattningsavgifter och kirurgiavgifter). Tala om nationellt bredband, om att vi borde legalisera snus för att få in skattepengar eller bygga en bro mellan Helsingfors och Tallin. Det spelar inte så stor roll om det är genomförbart eller ej, det här är frågor som den lilla människan uppfattar som betydligt närmare vardagen än SOTE. Sätt ner foten och upprepa gång på gång att vi vill exempelvis inför pensionstak för att få bukt med löjligt höga pensioner (medianpensionen är 1400€, allt över 2500€ kund privata pensioner stå för). Kanske inte genomförbart, konstruktivt eller realistiskt, men varför hålla tillbaka? Det är faktiskt ideologiskt fel att vissa skall leva på en pension under 1000€ medan andra kasserar 5000€. Eller varför inte tala om att istället för att spara och skära ner i den kommunala vården så skulle man avskaffa FPA-ersättningen för privatsjukvård och istället använda de pengarna till att förbättra nuvarande offentlig vård. Vi kanske blir sågade längs fotknölarna, men vi behöver visa att vi har framtidsvisioner, att vi inte tycker att samhället är bra så som det är och att vi minsann har en ideologisk anda inom oss. Jag efterlyser djärva, nya visioner och tankar. Allting vi kommer med behöver inte vara ordentligt genomtänkt eller ens realistiskt. Ideologin är det viktigaste.
Visst skall vi fortsätta vara kloka, duktiga och ansvarstagande men vårt parti saknar lite radikalare framtidsvisionärer som vågar skapa rubriker. Tala med hjärtat, utan att tänka, ibland. Samhällsdebatten mår bra av lite omruskning och vi visar att vi minsann är normala, vardagliga hönshjärnor.
Personligan fortsätter jag ropa för en bro mellan Pargas och Nagu, fastän det knappast leder någon vart. Jag vet att det egentligen inte finns ekonomiska resurser till det i en trängd statsbudget och inte är realistisk inom de närmaste 10 åren. Men det är en fråga som berör och engagerar i mina hemknutar och det är okej att drömma, att ha visioner och att säga dem högt, det är det som för samhället frammåt!
Erica Helin
