Min tid i grundskolan var en kamp. Det var en vardag av ensamhet, förnedring och svek. Det största sveket stod lärarkåren för, de som vände bort blicken, de som flydde in i lärarrummet när lektionen var slut och de som såg men sa att de inte kunde hjälpa. Istället gav man mig låga vitsord i uppförande för att jag skolkade så mycket jag kunde. Ingen ringde hem till mina föräldrar, ingen hade väl tid för det, dessutom var jag bara en i mängden som mådde dåligt. Två vänner hade anorexi, specialklassen var fylld till brädden med elever som behövde extra stöd och ett flertal som hade det riktigt svårt hemma.
Den lilla stad där jag växte upp har de senaste åren drabbats av en mängd tragedier där unga människor valt att avsluta sitt liv. Under sommaren skedde det igen.
Ingen har varit nära bekant, endast en av de drabbade har jag varit Facebook-vän med, men på en liten ort kommer det onekligen en nära, speciellt som det faktiskt händer rätt så ofta här. Bakom varje självmord finns en personlig tragedi och en söndertrasad själ. Jag kan ju såklart inte vara absolut säker, men jag är ganska säker på att många av de unga människor som valt att avsluta sitt liv har en svår skolgång bakom sig. Jag tog ordentlig skada under åren i grundskolan och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderat över att själv göra slut på lidandet, inte bara under skoltiden, demonerna finns kvar i huvudet och förföljer en långt efter att avgångsbetyget landat i handen.
Jag är född 1987 och hör till den generation man brukar kalla ”depressionens barn” eller ”lama barnen”. I YLE Spotlights ”Åtstramningspolitikens pris” som finns på YLE Arenan att se på (rekommenderas http://arenan.yle.fi/1-2409492) så tas det upp det faktum att inbesparingarna inom det sociala skyddsnätet och skolan för barn och unga ledde till tydliga, negativa effekter. Som exempel kom ett barn av fem, födda 1987, att behöva psykisk vård. Ett barn av fyra har begått brott och man kan se en tydlig försämring av den mentala hälsan hos barn födda just1987. Någonting som man inte sett före eller efter. Betalade min generation priset för åtstramningspolitiken?
Man har också kunnat visa att på Island där man inte haft en åtstramningspolitik som drabbat den vanliga befolkningen så har man inte heller kunnat se samma försämring av den mentala hälsan hos befolkningen. En försämring som varit ett faktum i så väl Finland under laman som nu senast i Grekland där åtstramningspolitiken ansetts vara lösningen.
Man kunde kanske ha hoppats på att Centerpartiet hade tagit lärdomar av sina misstag under 90-talets ”lama” där nedskärningarna inom utbildningen som gjorde bevisligen hade konsekvenser för barnens välmående. Lika väl struntar Sipilä, Stubb och Soini i kritiken och presenterar istället spetsprojekt som plåster på såren för de inbesparingar man ämnar göra inom utbildningssektorn. Exakt vad det handlar om är ytterst oklart i nuläget. Sipilä har talat om att förnya pedagogiken men väldigt få svar på frågan hur har getts.
Tyvärr har jag inga stora förhoppningar på detta. Det hjälper föga att göra upp stora och fina planer om det inte finns mänskliga resurser att förverkliga dem. Det är knappast stora fel på pedagogiken i en av världens bästa grundskolor om vi mäter kunskap. Det är någonting annat som gör att eleverna mår dåligt och inte trivs och det är där vi skall förnya skolan. Vi behöver helt enkelt ett förnyat, bättre klimat i skolan där målet skal vara att alla skall må bra. Grundstenen i detta torde vara små klasser och lärare, assistenter och övrig personal med tid att se varje individ, umgås med sina elever och ork att bry sig. Det läggs en massa tid på att till pappers göra upp antimobbningsplaner, elevvårdsplaner och liknande, men min oro ligger i att orken tryter när det kommer till det faktiska arbetet. Det krävs tid, ork och engagemang att ta itu med problem i skolan.
Det finns ytterligare en oroande faktor. De barn som nu kommer drabbas av nedskärningarna är många barn till ”depressionens barn”, den generation där en stor del redan mår dåligt. Hur tacklar samhället det här med en allt stramare budget?
Att spara idag ger kanske ett plus i årets redovisning, men vad kostar konsekvenserna oss i så väl pengar som mänskligt lidande. Hur går det för nästa generation skolbarn? De förstaklassare som ivriga och fulla av förväntan äntrade skolans värld i augusti. Vem hinner vara där för dem, vem hinner se, tala och lyssna på dem? I en hårt pressad budget, större klasser, där minsta lilla guldkant och icke-mätbara kvalitetstid får stryka på foten är jag uppriktigt orolig för hur många som skall komma ut nio år senare med söndertrasat självförtroende.
Jag genomlevde grundskolan, men söndertrasad kommer jag att vara hela livet. Jag får bara lära mig leva med såren på bästa sätt och göra mitt bästa för att historien inte skall upprepas. En god skolmiljö är ingen utopi, det skall vara ett självklart mål. Ett mål som vi inte uppnår genom att skära i en redan stram utbildningssektor. Vi behöver ingen ny generation ”lama barn”, vi behöver en ny, välmående och lycklig generation som kan gå en ljusare framtid till mötes.
Regeringen bör tänka om och göra rätt!
Erica Helin