ORIGINALET FRÅN ARBETARBLADET.FI
”Medan de äldre finlandssvenska socialdemokraterna fokuserar på Arbete och Rättvisa, kommer vi att tillägga andra nyckelord som Jämställdhet och Antidiskriminering”. Bland annat så definierar Rebecca Åkers den finlandssvenska socialdemokratiska ungdomsrörelsens (FSUD) politiska linje. Rebecca Åkers är ny ordförande för FSUD och i en epost-intervju för Abl fick hon besvara frågor om bl. a rasismen, feminismen och den socialdemokratiska politiken.
Så här svarade Rebecca Åkers:
– Hur vill du utveckla verksamheten i den finlandssvenska socialdemokratiska ungdomsrörelsen?
I FSUD:s verksamhetsplan för år 2016 skrev jag som sekreterare in meningen ”Medan de äldre finlandssvenska socialdemokraterna fokuserar på Arbete och Rättvisa, kommer vi att tillägga andra nyckelord som Jämställdhet och Antidiskriminering”.
Som ordförande kommer jag att föra föreningen vidare i den riktningen. Jämställdhet och antidiskriminering har förstås varit en del av vår verksamhet även tidigare, men jag vill ge dem den tonvikt de förtjänar i vår politiska linje och också i valet av verksamhetsformer.
I och med att vi är ett ungdomsförbund vill jag sänka tröskeln för deltagande och aktivitet. Jag minns när jag började bli aktiv att kändes det som om alla visste så mycket och var så insatta att jag knappt vågade bidra.
För att inte ställa upp hinder för nya intresserade ska vi försöka ordna lågtröskelevenemang som diskussionskvällar eller barkvällar som tidigare varit ett vinnande koncept. Vår förening ska vara intressant, nytänkande och innovativ och vara öppen för diskussion kring olika områden som unga finner intressanta.
Målet behöver inte ens vara att få nya medlemmar eller att sprida ett socialdemokratiskt budskap, även diskussioner med människor av annan åsikt är viktigt. Huvudsaken är att en diskussion förs och att unga känner sig delaktiga och intresserade.
Jag vill även bredda vår målgrupp utöver den typ av aktiva medlemmar vi har idag. Med detta menar jag en större regional spridning än endast Vasa- och Åbotrakterna, samt speciellt yngre aktiva i gymnasie- och yrkesskoleålder. Ett utökat samarbete med finska Demarinuoret, genom exempelvis tvåspråkiga seminarier, ser jag också som ett välkommet inslag.
– Hur ska man mobilisera fler unga med i politisk verksamhet?
Vi ska nå de unga där de unga finns och på de ungas nivå. Unga är intresserade av världen runtomkring sig och de känner till hur samhället fungerar, även om de kanske inte kallar intresset för ”Politik” och kanske inte är mobiliserade på samma sätt som äldre generationer var.
Politik ska inte vara något tråkigt eller svårt, utan budskapet ska vara tillräckligt lättförståeligt för alla. Lättförståeligt behöver ingalunda betyda mindre intelligent, det är bara ett avsteg från den ingrodda politiska jargongen där man använder 100 ord för att tala runt något man lika bra skulle kunna säga med 10 ord.
Korta, enkla budskap förmedlade med självförtroende, sarkasm eller humor är mer intressanta. Vi vill ge unga en chans att delta, ha en åsikt och bli lyssnade till. Sociala media är förstås en fantastisk väg att utföra detta, eftersom det är där de unga finns. Direkta aktioner som demonstrationer är dessutom fortfarande populära bland unga.
– Vilka är de viktigaste frågorna för er i ungdoms- och studentrörelsen?
Unga är ur mitt perspektiv ofta rätt idealistiska och fokuserar gärna på stora frågor om rätt och fel snarare än till exempel frågor om statsbudgeten eller vårdområden. Förutom detta är frågor som är lätta att ta ställning till eller som berör oss själva viktiga. Frågor om mänskliga rättigheter, människovärde och diskriminering diskuteras ständigt. På våra möten återkommer samtalet till regeringens dåliga fördelningspolitik och naturligtvis inbesparingarna på utbildningen, vilka vi studerande drabbas av varje dag.
– Vilket förhållande vill du att FSUD ska ha till moderorganisationerna FSD och SDP?
Jag vill gärna att vi ska dra nytta och lära oss av varandra. Jag hoppas att de äldre i FSD och SDP inte åldersdiskriminerar oss unga och ser oss som naiva eller idealistiska. Vi är likvärdiga samhällspåverkare med nya idéer och värdefulla kunskaper om en viss del av befolkningen. Ömsesidig respekt, intresse och vilja att lyssna på varandra är något jag hoppas på.
– Vilket betyg ger du den socialdemokratiska oppositionspolitiken?
Partistödet har ju ökat betydligt i galluparna, men orsaken kan säkert främst spåras till regeringens allt annat än människovänliga politik, och inte på några direkta aktioner från vår sida. Jag skulle kanske ha hoppats på fler direkta ställningstaganden, även om de skulle skrämma bort en del av de stödjande, jag tänker här speciellt på flyktingfrågan.
SDPs skuggbudget var ett fint direkt förslag som gav oss trovärdighet, och jag hoppas på liknande motioner i fortsättningen. Något jag speciellt vill berömma är socialdemokratiska riksdagsledamöters (speciellt Antti Lindtmans) aktivitet i debatten i plenum och på frågetimmen de gånger jag sett den. Så i universitetsbetyg 1-5 ger jag SDP 4.
– Vilka förbättringar i partiets politik efterlyser du?
SDP behöver göra raka och direkta ställningstaganden, och inte bara rida på vågen av missnöje med regeringen. Så får vi väljare på kort sikt, javisst, men för en långsiktig trovärdighet ska vi välja våra ståndpunkter och stå för dem, och även ha konkreta idéer och förslag.
Vidare tycker jag att SDP kunde vara mer framåtsträvande i förnyelse och effektiveringsfrågor. Högern har tagit över dessa frågor och vi har blivit partiet som står bredvid och vill bevara alla strukturer som de är. Självklart fungerar inte 60-talets modell av välfärdsstaten idag när allt annat förändrats.
Effektivitet behöver INTE betyda försämrad kvalitet, försämrad jämlikhet eller mindre demokrati och särskilt inte privatisering. Skolan behöver nya strukturer anpassade till dagens värld, likaså socialskyddssystemet och hälsovården, men det är inga problem alls bara hjärtat är på rätt plats i planeringen. En vågad, framåtsträvande, långsiktig politik som ser till strukturellt utsatta grupper och bevarar människovärdet, om jag ska fatta mig kort.
Som folkrättsstuderande saknar jag även ett fokus på utrikespolitiken. EU-politik tar inte särskilt mycket utrymme i debatten trots att den i högsta grad påverkar inrikespolitiken, och internationella överenskommelser skulle gärna kunna ges mera fokus, till exempel FN-konventionen för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter, som Finland särskilt prickats för av internationella kommittéer för mänskliga rättigheter.
– Hur ska vi hantera och reagera på det hårdare klimatet i Finland, den ökande rasismen, intoleransen och allt fler hatattacker på nätet?
Naturligtvis ska vi inte godkänna förtal och hets mot folkgrupp, eftersom de utgår från en ståndpunkt där alla människor inte är lika värda. Något jag starkt talar för är att vi inte ska godkänna att debatten blivit ett kontinuum mellan exempelvis rasistiska och antirasistiska åsikter, där en massa diskriminerande åsikter godkänns för att de ändå inte är ”de värsta”.
Det finns otroligt många smarta fina människor som talar om att rasistiska åsikter ska godkännas som en del av debatten för yttrandefrihetens och demokratins skull, men det är tyvärr ofta för att de ser på situationen ur den dominerande populationens synvinkel.
När någon säger en förtryckande åsikt stänger den ute en del av befolkningen från sin världsbild, och om en sådan världsbild godkänns som ”demokrati” förtrycker man ytterligare samma del av befolkningen.
En kvinna från F! i Sverige sa på ett seminarium jag var på att ”de har redan stängt oss ute”. Om vi tänker det som ett beslut mellan tre personer, A, B och C. Om A säger att den inte tycker att B är värd någonting och att den inte borde få bara med och påverka och B inte säger något emot, ska C godkänna detta och därför delta i mobbningen mot B eller ska den säga ”Jaha A, om du inte kan föra detta på en respektfull nivå beslutar vi utan dig”.
Rasistiska eller annars förtryckande åsikter respekterar inte människans grundläggande värdighet, vilket är själva grundvalen demokrati vilar på, och de rör sig därför inte inom spektrumet för demokrati.
Hur ska man då reagera? Man ska inte vara tyst, för liksom med mobbning i lågstadiet godkänner man indirekt diskrimineringen om man inte säger något. Kritisera, säg emot, godkänn inte förutfattade meningar. SONKs kampanj om att stänga ner MV-lehti är ett bra konkret exempel på en konkret plan: att upplysa sponsorerna om dess rasistiska innehåll.
Jag är väldigt imponerad av Anette Karlsson och Hanna Huumonen (och Nasima Razmyar, som gjorde det först) som öppet gått ut med hatet de fått, eftersom det öppnar folks ögon. Hatprat är olagligt och ska anmälas till polisen, exempelvis som ärekränkning, olaga hot eller hets mot folkgrupp. Vi har lagar mot denna typ av beteende av en orsak, och fler människor borde vara medvetna om detta.
– Kvinnokampen – har vi tagit ett steg tillbaka? Behöver SDP en mer feministisk politik?
Vi har i alla fall stampat på stället. Inte särskilt mycket har förändrats under de senaste åren, och kvinnornas andel i riksdagen har till och med gått tillbaka. De senaste veckornas diskussion om sexuella trakasserier verkar dock vara ett tecken på att diskussionen om kvinnans ställning börjar komma tillbaka.
Det är intressant att så många blivit förvånade av hur många kvinnor som kommit ut med historier om sexuella trakasserier i deras egna liv. Varför har vi inte talat om detta tidigare?
Kvinnor har tyst accepterat att bli behandlade dåligt, och män har antingen inte sett det eller tyst godkänt att det är så. Som samhälle har vi en lång väg kvar att gå, men kanske vi i alla fall börjar snigla oss åt rätt håll när vi talar om det.
SDP har till viss del en feministisk politik. I och med Demarinaiset har vi ett förbund som direkt ser till kvinnors behov. I och med kritik av regeringen har vi också lyft fram hur kvinnor drabbas hårt av nedskärningarna, och exempelvis den ensamma mamman har i broschyrer och tal varit en person som vi värnat om.
SDP har dock inte tagit någon direkt profil i jämställdhetsarbetet, och det finns människor ute på fältet som vägrar ta ordet ”feminism” i sin mun. Jag minns hur Sveriges socialdemokraters representant vid FSDs kongress 2014 stolt berättade att de var en feministisk regering. Lika stolt och öppet vill jag att vårt parti ska kunna vara en dag.
Vi borde vara en föregångare, inte bara hålla med när någon annan gör ett förslag för att förbättra kvinnans ställning. Det faktum att vi har fler kvinnor än män som riksdagsledamöter är ett tecken på att kvinnor röstar på oss, så vi borde ge dem den respekt de förtjänar även i vår officiella linje.
