Det är en allmänt erkänd sanning att när det går dåligt måste vi skära i våra utgifter. Eller? Regeringens nedskärningspolitik kritiseras så gott som varje dag av oppositionspartierna för att vara kortsiktig. Att nedskärningar i sociala stöd och skattelättnader drabbar fel personer och inte skapar en hållbar framtid. Stämmer det bättre?
Sanningen är snarare att när det går dåligt löser man ingenting genom att förstöra det man är bäst på. Då finns det inget att bygga en framtid på. En snabbkurs i nationalekonomi lär dig att konjunkturväxlingar främst styrs av känslor. Vad befolkningen tror om ekonomin är oftast hur ekonomin går. Stiger den aggregerade efterfrågan eftersom folk tror att det är en bra tid att göra investeringar går vi mot högkonjunktur, säger politikerna ”Vi har inte råd, det är inte hållbart” vågar folk inte göra något. En rädsla för morgondagen får oss att hålla i våra slantar. Kvartersfrisören får inga kunder, kvarterskrogens flaskor samlar damm och företagen sätter lapp på luckan. Plus till arbetslöshetsstatistiken.
Regeringens skattesänkningar för att öka köpkraften är fel medicin. Skattesänkningar för individer har inte lika långtgående multiplikatoreffekter som offentliga investeringar. Detta betyder inte bara att vi skulle ha en större nytta av offentlig konsumtion framom skattelättnader, vi skulle dessutom ha kunnat styra pengarna mot den inhemska marknaden om vi istället hade satsat på offentliga projekt. Vilken ökad köpkraft ger skattesänkningar även för de rikaste – speciellt på den inhemska marknaden?
Jag hade glädjen att lyssna på den store visionären och mannen bakom fenomenet Bock’s Corner, Sture Udd, förra veckan i Vasa, och hur han påstod att vi kunde skapa 10 000 nya jobb till regionen om alla bara började köpa mer lokalproducerat. Jag håller med honom. Småföretag är tillväxtens skapare, inte något stort Nokia som när som helst kan bestämma sig för att flytta iväg vinster och jobb till för dem mer gynnsamma länder. Småföretag som betalar sina skatter, följer reglerna och skapar välstånd till regionen. Varför skulle vi försämra våra arbetsvillkor, när trenden går mot det andra hållet i resten av världen?
Att ha en framtidsvision för Finland och att tro på tillväxt kräver inte nedskärningar i utbildning, vård eller omsorg. Snarare tvärtom. Om vi tror att vi kommer att få det illa på något ålderdomshem i framtiden får vi ångest över att bli gamla, och ser på framtiden som något illavarslande. Om vi tror att vi kommer att bli arbetslösa och leva knapert när vi studerat klart vågar vi inte prova våra vingar och till exempel starta eget. Om inte skolan bemöter oss på individnivå och ger oss förutsättningar och motivation att lära oss om vår omgivning och om varandra litar vi varken till oss själva eller till vår nästa. Om ingen investerar i våra forskningsprojekt får vi inte chansen att upptäcka något nytt. Vi svälter oss ner tills alla är deprimerade, fattiga och felet är någon annans.
När blev välfärdsstaten för dyr? När började vi se kostnader istället för investeringar? Läser vi dagens internationella artiklar om Finland prisar folk vårt skolväsende, vår forskning, våra lärare, våra moderskapsförpackningar eller ”pafflådor”. De prisar det vår offentliga sektor byggt upp. När började vi tro på att vår konkurrenskraft är dålig? Sa politikerna det bara så många gånger utan mediekritik att vi till slut började tro på det? Kollar vi internationella jämförelser är vi åtminstone i topp 10 i världen. Och när det gäller forskning och innovationer är vi ännu högre än så. När började vi tro på att vår skuldbörda är farligt hög? Tyskland och Storbritannien har högre statsskuld än vi, USA har nästan dubbelt vår statsskuld (i procent av BNP).
Det samhället behöver för en ljusare framtidstro är en vi-känsla. Hur kan jag bidra till vårt samhälle? Hur kan min upplevelse på jorden göra så att någon annan får det mindre dåligt? Inte ”hur kan just jag roffa åt mig så mycket som jag bara kan och sedan ge det vidare åt bara de som är släkt med mig”? Välfärdssamhället har gett oss positionen vi är i idag. Det är offentliga skolor, vårdinstanser och universitet som byggt våra stora tänkare (även SOS i regeringen), våra innovationer, våra företag. Låt oss bygga vidare, inte skära ner, på det vi är bra på. Tillsammans.
Rebecca Åkers
ordförande för FSUD
