Det är nu dryga två år sedan jag gick med i partiet. Det har varit två mycket händelserika och lärorika år. Jag har växt som person, fått en mängd nya bekantskaper och lärt mig en massa om hur politik fungerar, men det är speciellt en insikt jag vill dela med mig av. Insikten och den nyvunna respekten för ”någon”.
Alla känner vi egentligen den här ”någon”, den eller de personer som fungerar som motorn i alla sammanhang. Det är ju alltid någon som ser till att det kokas kaffe på lördag morgon så man kan bjuda runt när man träffas på torget. Det är någon som sätter upp valaffischer, någon som ordnar med evenemang och träffar, någon som startar nya föreningar och så vidare. Det finns en massa i vårt samhälle som sköts av dessa, så ofta kallade ”någon”, men det är sällan som man faktiskt stannar upp och reflekterar över hur mycket alla de här ”någon” gör. Jag tänkte själv sällan på det förut, det var ju bara ”någon” som ordnade evenemang på torget, familjecafe´ eller vad det nu kunde vara. Arbetet bakom reflekterade jag allt för sällan över, ännu mindre förstod jag att faktiskt uppskatta den där ”någons” ansträngningar. Efter att jag själv blivit föreningsaktiv har jag sakta insett hur mycket i vårt samhälle som sköts av ideella föreningar och speciellt av de där ”någon”. Idag ser jag eldssjälar bakom mycket i omgivningen, jag har till och med själv blivit en ”någon” ibland.
Det är inte lätt att aktivera dagens unga inom föreningsverksamhet, politisk föreningsverksamhet är ännu mindre attraktivt för majoriteten. Jag tror det ligger i samhällsklimatet, vi lever i ett allt mer individualistiskt och kapitalistiskt samhälle där föreningsarbete får allt mindre utrymme, 60-talets hippiekollektiv är sedan länge drömmar förpassade till historien. Nu är det individualismen som gäller. Jag har personligen blivit ifrågasatt ett antal gånger för mitt föreningsengagemang. Jag har upplevt att man nästan får nästan en ”hippie” eller ”tant”-stämpel i pannan när man förklarar för bekanta att det politiska arbete man gör är en obetald hobby. Är jag dum i huvudet som gör gratis arbete? Eller fyller detta ”gratisarbete” en funktion i mitt liv? Enligt en Österbottnisk studie ledd av läkaren Markku T. Hyyppä har kunnat konstatera att föreningsengagemang har en positiv inverkan på folkhälsan. Föreningsaktiva mår helt enkelt bättre och lever längre. Ett alldeles utmärkt argument för att fortsätta vara aktiv!
Jag har personligen fått en enorm respekt för föreningar och alla dessa ”någon”. Jag hade aldrig förut varit aktiv i en förening förrän jag blev aktiv inom Ekenäs Socialdemokratiska förening, idag är jag medlem och aktiv i ett flertal. Att gå med i en förening tror jag leder till att man vågar gå med i fler och man inser vikten av föreningskulturen. Kanske är det så att vi inte behöver diskutera politik med alla på torget, kanske kunde man närma sig de mest ointresserade genom att istället diskutera lokala föreningar och dess betydelse för samhället. Det är bättre att väcka ett intresse för föreningslivet, än en irritation över att vi försöker sprida propaganda på torget.
I Sverige, den nordiska socialdemokratins högborg, hittar vi också ett rikt föreningsliv. Jag är en person som står mitt emellan den svenska och den finska kulturen och jag kan ibland skönja en skillnad i just föreningskulturen. I Sverige är det ännu ganska vanligt att ung som gammal aktiverar sig i föreningsliv, där är det inte fullt så tantigt. Även de svenska medierna lyfter ofta fram föreningslivet och dess positiva arbete. Så kanske ligger vägen till drömmen om den socialdemokratiska rörelsen och den finländska versionen till folkhemmet, delvis genom en återuppblomstring i föreningslivet. Kanske är det så att speciellt vi socialdemokrater vinner på att värna och vårda om den föreningskultur som finns i landet. Det är där, om någonstans, bland de små föreningarna som vi hittar gemenskap, talkoarbete och framförallt solidaritet, kort sagt våra potentiella väljare.
