Nu är det drygt 80 dagar kvar till vårens riksdagsval, bakom kulisserna är valarbetet i full gång och medierna fylls mer och mer av politik i alla former. Ett säkert vårtecken i år kommer att vara valafficerna.
I år är det också åtta år sedan jag för första gången röstade i ett riksdagsval, det här blir min tredje röst. Nostalgikern inom mig har fått mig att minnas tillbaka på hur jag funderade kring min röst i valet 2007 och 2010. För mig har solidariteten och rättvisa varit en grundpelare för hur jag kommit att lägga min röst och 2010, långt före jag gick med som aktiv i partiet, fick Maarit Feldt-Ranta min röst med motiveringen att hon höll rättvisan högt (dessutom kom hon upp som bäst matchande kandidat på YLEs valbarometer). Och så tillhörde hon ju ett parti jag visste stod för solidaritet och allas lika värde, en av de mest grundläggande rötterna inom partiet och någonting vi absolut skall hålla i minnet och lyfta fram i vårens val.
Rättvisa, omtanke och solidaritet får man leta efter i veckans dagstidningar i vilka jag upplevt varit fyllda med starka högervindar. Bland annat så föreslog Finlands näringsliv EK i veckan, kraftiga sänkningar av inkomstskatten som en lösning för den haltande ekonomin i landet. 130€ mer skulle en medelinkomsttagare få i månaden. Vi behöver få fart på konsumtionen tutas det ut åter en gång. EK håller visst lika hårt på orden konsumtion och ekonomisk tillväxt som jag håller på solidaritet och rättvisa.
Jag vill påstå att en skattesänkning av inkomstskatten gynnar direkt de med högst lön. För en låginkomsttagare, arbetslös eller pensionär med folkpension blir det knappast allt för många tior mer i månaden. Därtill skall pengar för en sådan skattesänkning som EK drömmer om, tas från någonting annat i en redan överansträngd statskassa. Kalla mig cynisk men jag misstänker starkt att pengarna skulle tas genom ”nedskärningar inom den offentliga sektorn”. De stackars låginkomsttagarna, de arbetslösa och pensionärerna som fick lite i ena änden förlorar mer i den andra. Så går det oftast när högern vill vara ”solidarisk”.
Jag önskar att vi istället la fokus på de som har det sämst i samhället och ser till att ingen i vårt land behöver känna att staten och samhället vänt dem ryggen. Alla de personer som dagligen kämpar med nollavtal i arbetslivet eller höga sjukvårdsavgifter, de som får en låga pension, höga hyror och stigande levnadskostnader. Gör livet lättare för dem som redan nu vänder och vrider på varje cent för att ändå inte får det att gå ihop. Ge dem som har minst i samhället en kännbar ökning, så kommer pengarna i rullning och så gör de någon verklig nytta tillika. Minskade inkomstklyftor och förhöjd välfärd för de som nu befinner sig i samhällets bottenskickt, vågar jag påstå, gynnar samhället som helhet. Vem säger emot?
Bland annat SFP håller inte med mig. SFPs pinfärska valprogram sätter ner foten ordentligt på den högra sidan på den politiska kartan och ger upphov till starka högervindar i de finlandssvenska tidningarna. Här skall avskaffas så väl arvsskatt som hindren för flexibilitet på arbetsmarknaden. I lite mer vardagligt tal kunde man säga att rikedom skall få gå i arv och arbetsmarknadens omtvistade nollavtal gott kan understödas.
Även Centern publicerade här om dagen lite valpropaganda i form av ”Keskustan viisi tavoitetta Suomelle seuraavaksi kymmeneksi vuodeksi ” som bland annat innehöll en dröm om att skapa 200 000 nya jobb, samt att de har som vision att Finlands budgetunderskott skall vara i balans inom 10 år. Trevliga visioner och mål om än vägen dit framstod som väldigt diffus . Jag skulle också hellre se visioner och mål för att stoppa och jämna ut de idag växande inkomstklyftorna och samhällsklyftorna. Samt stärka och trygga det mest grundläggande för vårt välfärdssamhälle, nämligen vård, skola och omsorg. Tre områden som just nu drabbas hårt av alla sparkrav. När vi åter igen sitter lugnt i båten kan det vara dags att se över budgetunderskottet, men än är vi ute på oroligt hav.
Den som undrar hur jag röstade i valet 2007 så kan jag ärligt svara att jag inte minns vem jag röstade på. Jag var ung, oerfaren och dåligt insatt i politiken på den tiden, men jag minns att det var en yngre kvinna och att hon i reklamen gett intrycket av att vara en kvinna som stod med båda fötterna på jorden och värnade om allas lika värde. Tyvärr tillhörde hon De gröna. 😉
Jag vill avslutningsvis tipsa alla om att besöka Finlands fotografiska museum där man nu på fredagen, den 31 januari, inleder ”Festivalen för politisk fotografi” (Poliittisen valokuvan festivaali, PVF). Konst och politik i samma utställning, det gillar jag!
Erica Helin
